2010-12-21

Tobias Julbrownie alt. Knäckblondie

Gästbloggat av Tobias!
Dags för ett andra, inte fullt så nyttigt, inlägg från mig. Dags eftersom jag bor i USA och julen nalkas så tyckte jag att det var dags för lite julinspirerad Skandinavisk fusion. Jag uppfann därför min Julbrownie, bara för att bli informerad om att en brownie utan choklad tekniskt sett kallas blondie. Hursomhelst, om du är den som känner att du gillar knäcksmaken, men ogillar att knäcken fastnar i tänderna, och i övrigt tycker att ditt kaloriintag i jul verkar bli för lågt, och dessutom vill prova på något nytt, så kan Tobias Knäckblondie vara något för dig.

Innan du börjar (eller egentligen medan du tillagar blondien) behöver du följande ingredienser:
  • 2dl grädde
  • 4dl socker
  • 2dl sirap
  • 3 ägg
  • 1,5 dl vetemjöl
  • 125g smör
  • 1 tsk bakpulver
  • 1 tsk salt
Börja med att göra en normal knäcksats, fast med dubbla mängden socker, genom att blanda grädde, socker och sirap i en kastrull och koka tills kultestet ger dig seg, mjuk knäck, snarare än hård. Om knäcken blir för hård kommer den att stelna och bli svår eller omöjlig att blanda med resten av ingredienserna. Ta av knäcken och blanda i smöret på en gång, vi slår två flugor i en smäll genom att låta värmen från knäcksmeten smälta smöret och smöret samtidigt kyla smeten.

Vänta tills smeten svalnat väl under 60⁰C utan att låta det gå så pass långt att det stelnar och blanda i mjöl, bakpulver och salt och sedan ägg. Häll över smeten till en form och grädda i 225⁰C i 45+ minuter, eller tills du tycker att blondien ser lagom färdig ut. Det gör inget om det slutliga resultatet blir lite mjuk, det smakar bättre så.


Till sist vill jag tillägga att i USA är det mycket mer vanligt med farinsocker (brown sugar som det kallas här), och jag har börjat ersätta vanligt socker med det i det mesta jag numera bakar eftersom jag tycker farinsockret har en bredare, mer intressant smakbild och dessutom ger en frisk syrlighet.

God Jul!

P.s. Om du verkligen vill göra en brownie, så kan du byta 2dl socker mot 200g choklad, blanda då i chokladen samtidigt med smöret, eller skippa smöret helt och lita på fettet från chokladen istället.

2010-12-19

Apelsinsill


  

I veckan hade vi en liten julfest på jobbet. Lokalt annordnad av oss anställda, några eldsjälar åkte iväg, fixade fram julmat och serverade. Jag bestämde mig för att bidra med lite apelsinsill. Jag har gjort apelsinsill ett par år nu. Principen är enkel, vanlig inlagd sill, men apelsin.
Först en vanlig ättikslag (vanlig 1 del 12% ättika, 2 delar socker, 3 delar vatten). Jag lät socker och vatten koka ihop en stund, enligt Matmolekyler.Sen i med ättika och ut på balkongen för att svalna.

Sen är det bara att att ta en konserv-burk sill, eller två. Öppna, skölj filéerna (som det står på burken), skär i bitar och ner i någon lämplig skål.

Sen ner med ett halv-dussin krossade kryddpeppar-korn och en hel del fänkål som kryddor. Men glöm inte apelsinen, den är ju i rubriken! Så ta en stor apelsin, tvätta, riv skalet. Pressa ur saften. Allt ner i burken.

Nu saknas bara den viktigaste ingrediensen för inlagd sill, näst sill: Lök.
Den råvaran som ger sillen lite "crunch" mot den lite mjälla sillen. Någon att tugga på helt enkelt. Jag föredrar rödlök, eftersom det är snyggt.

Alltså för att sammanfatta:
  • Sill
  • Fänkol
  • Kryddpeppar
  • Apelsinskal
  • Apelsinsaft
  • Ättikslag
  • Rödlök
På morgonen som julfesten skulle vara tog jag dessutom en liten blodapelsin, skar i tunna skivor och stoppade ner i glasburken. Jag tror inte att de bidrog så mycket till smaken, men att se hela apelsinskivor genom glasburken var riktigt snyggt. Det behövdes ingen etikett, festdeltagarna så att det här var apelsinsill. 

/L

2010-12-16

Spagetti med saffranssås och ett par pilgrimsmusslor

Idag hade Adlib lite blandad december potpourri. När jag satt där i bilen kom låten Mellow Yellow på, då visste jag vad jag skulle ha till middag. 

Orginal:


Eller kanske en kortare om du är stressad:


Alltså om du inte förstod, saffran. Pasta med saffranssås
En rik fisk/skaldjursbullong, saffran och räkor eller nått sånt. Taget!

Eftersom mjölken var slut passerade jag  Ica; kanske hade de "räkor eller nått sånt". Väl i frysdisken fastnade jag för en liten lagom portionspaket med pilgrimsmusslor. Inte direkt prisvärt kanske, handla aldrig hungrig...

Väl hemma hälde jag olja i en panna, i med ett halvt gram saffran, en aning chili. Hacka en lök, en stjälk selleri, fräs. Öka på kryddorna med timjan och fänkol. Fortsätt att fräsa tills löken börjar se lovande ut. I med lite hummerfond och vitvin. (Alltså en generös deciliter vinvin är precis prefekt här. Fast just idag fanns det inget matlagningsvin hemma, alltså sånt som kocken släpper ifrån sig. Idag hade jag äppelvinäger i. Går nästan lika bra och är redan lite ihopkokat.)  Vid det här laget hade musslorna, som legat i varmvattenbad, tinat. Så spadet i påsen fick en hedersplats i såsen.
När det reducerat nästan klart så kan man med fördel låta en ordentlig skvätt grädde förena sig med resten och koka ihop lite mera.

  
När pastan hade kokat nästan, nästan klart skopade jag över den i såsen, för att bli klar där.

Samtidigt dags för musslorna. Fram med woken, det är trots allt min minsta stekpanna. Olja, värme, musslor. Stek musslorna en kort tid. Jag tror det blev mindre än en minut per sida. (Jag oroade mig för att de skulle hinna bli överstekta medans jag tog fotot.) Sen är det bara att hälla ner pastan i woken, röra om, servera, njut.
Glöm i det sista, det är det viktigaste.




Gott var det. Saffranet vann. Jag tror musslorna var goda, närmast perfekt stekta. Men saffranssåsen var gudomlig... Alla tillbehör är egentligen frivilliga. Spagettin skapade en bra textur att saffranssmaka, musslor är överdrivet, en räka eller tre i såsen hade gått lika bra.



God Jul!
Leif

2010-12-03

Oxsvansragu

"Oxsvansragu". Kanske lite titeln på dagens inlägg lite kort, tråkigt, tort. Men där har du fel. Det är ett ord fyllt at kärlek. Jag har nämligen haft en liten tur förbi den speciella himlen som är reserverad för de som får äta riktigt god mat.
Fast nu missar jag historien och börjar men poängen. Det är fel. Vi börjar från början.

I lördags tog jag en promenad för att njuta av det vackra vädret, alltså det kalla vädret. Långkalsonger, mössa och så iväg in i snön.
Till slut, efter en lagom omväg nådde jag Konsum och började vandra runt, sökandes efter något roligt. I köttmontern fanns det några konstiga klumpar i vakuumpack. Oxsvans!

Jag har ju nyligen läst om Gittos oxsvansäventyr och Robins filosoferingar så visste jag direkt vad jag skulle göra; oxsvansragu.
Efter lite inspirerande recept-surfning hittade jag Mikkans sammanställning. Mycket bra! Så strax före lunch i lördags stod jag och hackade lök och rotselleri. Och så oxsvansarna, mjöla och brynas först och sen ner i en gryta. (Mikkan tyckte att man skulle mjöla köttbitarna, men jag tror att det fanns något kvar av mjölet efter all kokning.)



Sen ner med hacket i grytan, en burk passerade tomater, en hel del buljong och lite "diverse" kryddor som kändes bra. (Jag minns timjan, lite mejram, kummin, piri-piri, men jag tror det var mer.) Oxsvans ska ju ta lång tid, så därför är det bäst att vara ute i god tid.

Sen ägnade jag resten av dagen till andra äventyr. Jag drog ner värmen under kastrullen så det puttrade bara en aning. Och försvann iväg på adventsfika. När jag kom hem och öppnade dörren möttes jag en en lovande doft.
Nu, jag har lärt mig, från mina Internet-gurus att en oxsvansragu kan sammanfattas i tre steg:
  1. Koka oxsvansen
  2. Kyl, så man kan
  3. Lossa köttet från benen
  4. Ät
Så när jag kom hem ställde jag ut kastullen på balkongen för kylning ett tag. Men efter en tre-kvart var det kylt nog för att vara hanterbart. Så jag smakade på köttet. Gott men segt. Inte på långa vägar så mört som jag hade tänkt, snarast "tuggbart". Det duger inte. Mjällt ska det vara.
Nu var jag lite purken, det får jag erkänna. Klockan började närma sig sju och min söndagmiddag hade just försvunnit. Den där goda maten jag planerat sen igår fanns inte längre.

Nåväl, inget stoppar en konstnär. Grytan hamnade tillbaka på plattan, själv jag fick äta korv. (Choritzo lätt-kokt i en tomat-bön-röra, sedan stekt. Serverad med sagda tomat-bön-röra och hemmagjort potatismos. Lite sen middag, men inte helt synd om mig.)

Sen framåt natten fick grytan lämna spisen, ut i kylan på balkongen över natten. Och bingen för mig.
På morgonen efter tog jag in grytan igen. Fettet hade nu flutit upp till ytan och stelnat. (Tomaterna hade gett fettet en vacken, mörk-orange ton.) När väl fettet var bortplockat åkte grytan in i kylskåpet. Och fettet hamnade i kylden det med, i en liten glasburk. Kanske kommer jag ha nytta av lite stek-ister snart.

Framåt kvällen, när jag kom hem från jobbet var det dags för fas 3: förvandla de kokta svanskotorna till en ragu.
Öppna grytan, ta upp en kota. Men en vanlig bordskniv, skär loss det kalla köttet från benen och dumpa det i grytan. Upprepa. När du är klar, ta en sked, eller kanske potatis-stompen och mosa sönder köttbitarna lite. Man vill ju att resultaten ska vara en massa goda, lösa köttiga trådar. Slå på värmen igen och kör tills det känns som en god pastasås. Alltså ungefär samma tid det tar att värma upp pastavattnet och koka pastan.
När pastan är kokt, är det nästan serveringsdags. Komihåg att låta pastan koka ihop med ragun en stund. Servera och toppa med riven parmesan. 


Sen är det bara att sitta ner, med ett glas vin. Ta en tugga.Njut.
Bara sitt där, upplev hur den intensiva men ändå mjuka köttsmaken fyller din själ med en speciell, svårbeskrivlig lycka.
Ohh, jag sitter här och försöker beskriva upplevelsen, men det går inte. Jag har inte orden.
Men nu förstår ni varför jag var tvungen att börja historien med hur den slutade.

/L

2010-11-29

Boylans Björkläsk - Birch Beer

Jag har börjat köpa Boylans läsk då och då. Lite udda amerikansk märke som sötar sin läsk med sockerrörs-joice, vilket ger lite annorlunda smak än den vanliga svenska metoden, socker.

För en tid sedan hittade jag deras Birch Beer i butiken. Björk? Björkläsk?
Jag vore ju inte jag om jag inte provade.
Först när jag öppnade flaskan kände jag en doft, en bekant doft. Lite varm, lite frän doft. "Liniment". Ni vet sånt där man har på musker som är irriterade.
Är det verkligen en läsk-smak?
Smaken? Smaken var, hmmm, söt. Lite knäck, "cane-syrup". Men det luktar fortfarande liniment...
Så efter ett halvt glas blev det slasken.

Jag antar det är en smak man behöver lära sig uppskatta.

/L

(Och apelsinen? Den har inget med saken att göra. Bilden behövde lite färg, helt enkelt.)

2010-11-19

Produktprövning: Jamies spagetti

Förra helgen var jag på Det goda köket. Det var roligt.

I en monter hittade jag Toja Import, som tydligen gett sig på att importera Jamie Olivers mat-produkter. (Den mannen har sitt namn på det mesta matrelaterat nuförtiden. Snart kommer säkert brand:ade kylskåp och matbord också...)

I montern hittade jag hans spagetti, vanlig hedlig rak spagetti. För 15 spänn. Kändes värt att prova.



Så i veckan gjorde jag min vanliga Pasta Carbonara med dem.

  • Ta din bit rökta sidfläsk som ligger i kylen, skär av en bit och skär ner till små, små bitar. Ju tunnare desto bättre.  Fräs fläsket tillsamman med timjan och en aning, aning chili. (Jag har gått ifrån "bacon med rökarom" och börjat köpa basturökt gotlänskt sidfläsk istället. När man steker luktar det som om någon försöker elda en-ris, jag gillar det.)
  • När det börjar se lite fräst ut, halva och skiva en lök tunnt. Mjukfräs med sidfläsket.
  • Koka spagettin. När den är nästan färdig, ös ur, direkt med sleven ner i fläsk-fräset. Lite vatten följer med, men det gör inget.
  • Tillsätt lite en matsked grädde och kanske en dl mjölk, någon matsked i taget. Låt det nästan helt koka in. Vätskan kommer att reda sig själv till en sås, men utkokt stärkelse ur pastan.
  • När det känns lagom, ät!


Jamies pasta skulle kokas runt 8 minuter, vilket gav lite lagom halv-motståndig pasta. När carbonaran var färdig hade den mjukats en aning mer. Men fortfarande helt ok.

Summeringen blir helt ok, inte märkvärdig. Prisvärd.
Bättre en Kungsörnen, sämre än De Cecco. (Personligen anser jag att De Ceccos Spagetti No. 12 är den bästa spagettin. Bäst.)

/L

2010-11-16

En tur till Det goda köket

I helgen var det "Det goda köket" mässan.

På lördagen var där och träffade andra matbloggare. För en tid sedan tog Pia, Stellan, Kinna, och Christopher och drog igång Facebook gruppen Svenska Matboggare. Tillsammans samlades vi i Mässans konferanslokaler och pratade några timmar. Om hur tar bra foton, om moral och etik och lite annat. Mycket trevligt, något jag gärna gör om.

Idag, söndag, var jag där med mina vänner C & E, tillmmans gjorde vi mässlokalerna. Det fanns många som sålde salami, fler än man hade förväntat. Och vin! Mycket vin.
Idag när jag valde min utstyrsel tänkte jag att den här skulle vara bra. 

Min gamla Ravenswood-tröja. Jag plockade upp den för ett par år sedan, när jag tog en biltur igenom Sonoma-dalen med en kompis. En av vingårdarna vi besökta vad Ravenswood. "If you go to the consert, you buy the t-shirt."


Sen när jag gick genom mässhallen råkade jag visst passera Ravens Woods monter. För helt plötsligt var det en man som sprang ikapp mig. "Thank you sir. Thank you for wearing my companys shirt."
Lite oväntat, men trevligt.


Det var Joel Peterson! Grundaren till Ravenswood!

Under de vidare vandringarna hittade vi lite annat roligt:

Lila Citroën som innehåller kaffe

 Sylt, många burkar sylt

"Engelskt" te, från Göteborgstrakten


Baristor som slänger käft.

Italiensk prosciutto skär-maskin

Citron-salt i färgen "apelsin-orange" hos Falksalt

Ganska många korvar

Grapefrukt

En del spännande viner
(Pintas Character var så spännande att måste jag nog skaffa mig en flaska av, även om det inte lanseras på bolaget först i maj. )

/L

Ja, och så plockade jag upp lite roliga saker.
Som Jamie Olivers spagetti.
Men det skriver jag om en annan dag.













2010-11-12

Linsröra, eller "hur man egentligen borde göra ärtsoppa"

Jag hade en god korv från Taylors & Jones i kylen och hade funderat på vad jag skulle göra av den. Efter en del funderande dök en gammal linsröra upp i huvudet. Röda linser, lök, lite kryddor. Ja, lite sådär.

Så jag drog igång matlagningen. Hacka lite lök enligt receptet och ner i pannan. Och ungefär då slog det mig att det nog skulle bli bättre med lite av det rökta sidfläsket som finns på Coop. (Jag måste nog snart skriva ett helt inlägg om det sidfläsket.) Så jag skar några tunna skivor, hackade upp och la ner i löken. (Jag har egentligen lärt mig att fläsk först, lök sen, men den här gången blev det fel.)
Nu hade jag alltså fläsk, som borde brynas, tillsammans med lök, som helst inte ska bli helt förkolnade. Inte helt lätt ballans-situation. Jag valde låg värme, och över-kompensera med lång tid.
Alltså, lök, sidfläsk, låg värme och åtminstone en halvtimme. Jag rörde ihop löken med fläsket, och väntade. Och väntade. Till slut började det se lite stekt ut.

Dags för linser!
I med ett par deciliter linser, och sådär dubbla mängden köttbuljong. Lägg ett par korvar ovanpå linserna och låt det mysa ihop i sådär en halvtimma.
Linserna kokar, korven ångkokar ovanpå. Och om korven skulle släppa någon vätska så kommer den inte gå till spillo.

Sen är det ätdags. Linserna har nu kokat. De har fått smak från buljongen, trimmad med fläskighet och röksmak från sidfläsket.

Det var bra korv, Taylors and Jones. Det var tur, annars hade korven framstått som tråkig och mesig mot linserna.
Helt fantastiskt gott.







Jag tror det är ungefär såhär man borde göra ärtsoppa.
Jag har lärt mig att man kokar ärtor, häller ner fläskbitar.
Fast så kommer jag nog aldrig göra, nånsin mer.

Nu tror jag på att fräsa lök och fläsk i en panna, i en annan panna koka ärtorna i buljong. När löken och fläsken börjar fundera på att lämna fräst, och bli bränt, blanda pannorna. För att hålla smaken koncentrerad, var gärna lite småsnål med vattnet.

/L

2010-10-13

trattkantarell-äggröra


Omelette med svampstuvning har alltid varit en vanlig helglunch i mitt föräldrahem. Fast på senare tid har jag allt mer och mer börjat falla för dem mer smöriga strukturen i äggröra. Så häromdan satt jag och funderade på hur man kunde kombinera svampstuvning med äggröra. Så fick jag en idé om hur man kombinerade det två. Man häller svampen in i äggröran! Ganska enkel idé egentligen.


Så fram med en burk torkade trattisar, och mal ner dom i morteln. Helst skulle man ha svamp-mjöl fast det är ju lite jobbigt att få till. Jag har inte testat, men jag litar inte på att min kaffekvarn kommer klara av svampen utan att en del fibrer fastnar i kvarnverket. Så jag använde den mer säkra morteln. I med en näve svamp eller två, mal ner dem i morteln.


Sen, eller parallellt, kan man förbereda själva äggröran, en bra äggröra, är att tillsätta någon god vätska till äggen. Jag använde purjulök, äppelvinäger och grädde.

Häll ner svampen tillsammans med olja i en panna en stund. När svamplukten börjar märkas, i med purjon och låt det fräsa en stund. I med vinägern och grädde och låt det koka ihop en stund. Sen svalna så äggen inte koagulerar. Då, i ett ägg eller två. Vispa ihop och dra på värmen. (Här är en av de stora fördelarna med induktionsspisen.)


Sen är det bara att, under den svaga värmen, röra. Röra hela tiden.  Tills det börjar stelna. Aningen tar man den precis då, när det en tjock kräm, curstard. Eller också en stund till, tills det börjar bli lite mer grynigt. Allt efter smak. Jag brukar sikta på slutdelen av krämfasen. Ibland träffar jag rätt.


Gott blev det.  Mjuk krämigt ägg. Lite krunchig purjo. Svampsmak.

/L

2010-10-07

Trio vinprovning




För inte så länge sedan hade jag lyckats bli inbjuden till en smygpremiär av TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc från Concha y Toro. Det var en lite udda men ganska trevlig upplevelse. På en torsdag-kväll åkte jag in till Slussen, gick in ett lite omärkt trapphus, upp en trappa och möttes av en trevlig tjej som gav mig ett glas vin. Och sen fick jag in och såg en massa andra människor som försökte mingla runt. Lite som en bra galleri-öppning, fast utan konstverk.

Efter en stund samlade oss och startade det officiella programmet. Information om vinet:
Trio är, som namnet antyder, ett vin gjort på en blandning av tre druvor. Och som alla vet bler det alltid bättre om man blandar. (De som någon gång provat en single cask whiskey har alltså fel, eller åtminstonde felinvesterat. Och jag alltid trott att man gjorde blandningar för att få en konsistent kvallitet lte billigare.) Blandningen är 70% Chardonnay, 15% Pinot Grigio och 15% Pinot Blanc. (Chardonnayen och Pinot Grigion har båda lagrats lite på ekfat, Pinot Blancen är olagrad.) Och så är Chile ett bra land att odla vin i. Jag tror det var ungefär det jag lärde mig på presentationen.

Sen serverades lite tilltugg. Rätter som skulle fungera och visa upp hur man kan använda vinet. Ceviche på hälleflundra och hummer, helstekt spädgris och någonting till, som jag glömt, så det var nog inte så minnesvärt. Jag tror det var en liten bit gravad lax.

Cecichen var grym. Lätt syrad, uppmörad med lite ananas och avokado var hälleflundra var gott. Gott. Spädgrisen bakad med mixade aprikoser var god. Den hade inte fått in sälta ordenligt men gott.



Fast poängen med maten var ju egentlgen inte att vi skulle bli mätta, utan att se hur vinet smakade till maten. Kanske var inte mina smaklökar helt med på banan den kvällen, eller var det kan ha varit. Men jag märkte ingen skillnad i vinet alls. Jag har nog aldrig varit med om ett så terränggående vin. Man dricker det alena, gott. Till fisk, gott. Till fläsk, gott. Fast gott, med små bokstäver. Inget att bli upphetsad över. Inga spännande smörtoner/fatsmak. Ingen doft av honung att gå i spinn över. Inget alls. Stack inte ut alls, åt något håll.

Så det borde vara det vin man vill ha om man inte vet vad man ska ha det till, eller vill att det hålla sig snällt i bakgrunden och inte störa när vi andra håller på med det stora smakerna. Eller som pratvin, där ett för smakrikt vin skulle kunna störa samtalen.

Det blev, en rolig kväll med ett snällt vin.

/L
(Bildern är Concha y Toros pressbilder då min kamera tog tillfället i akt att få slut på batteriet.)







2010-09-29

Kycklinggryta med svamp, morötter och getost

Jag hade en idé om långkokt kyckling, och härom helgen fick jag tillfälle att testa mina idéer.
En kyckling, en gryta, fem timmar. Låter lovande?

Så jag styckade en kycklng, brynte och la i en stor gryta. Tillsammans med ett par lökar, några finhackade stjälkar selleri, lite osorterad svamp från frysen. Och så pieces de la resistance, morötter och getost!


Allt ligger och kokar, innan getosten.


Fräs kycklingen, löken, sellerin. En i tagen. Och sen också svampen och morötterna. Allt ska få för-gosa lite med fettet innan det åker i grytan. Först ett lager av morötterna i grytan, sen kyckling, löken, sellerin och allt annat. Någon vätska är bra, jag tro jag hade resten av en rödvinare, en ordentlig dos buljong och kanske lite mer. Så där så man kan se vätskan slicka kycklingbitarna. Dela getosten i små bitar och sprid över grytan. Lägg på locket och låt dem alla umgås och bli ordentligt intima.Jag gav dem alla drygt tre timmar att umgås, diskret som jag är. De fick ligga där, ostörda och rara i ett par timmar.

Precis efter att getosten åkt i.


Resultaten blev bra. Kycklingen var mör, kokt så att det gick att dra sönder med en gaffel, eller en smörkniv om det föredras. Morötterna och svampen blev helt gudomliga. Getosten blev betydligt diskretare än jag trodde.

Nu, den senaste helgen, fick jag en anledning att göra ett nytt försök, den gången med lammbitar. Då åkte getosten istället ner när det bara var fem minuter kvar till servering. Mycket bättre. Smaken blev inte utsmetat, utan man fick lamm+svamp-gryta och dessutom getost. Ungefär på ost på en smörgås, fast godare alltså.
Det var gott. Så gott att jag när jag blev mätt, var det med sorg i hjärtat. Det var så gott att jag inte ville att det skulle sluta. Jag ska nog se till att göra getost till en stapelvara hemma...



/L

2010-09-27

Skärmaskinen Lilla BRUTUS


För några år sedan fick min mor en begagnad, handvevad skärmaskin. Gedigen sak i rostfritt stål och Pärstorpsplatta. Den hamnade oanvänd i källaren tills vidare. Tills i somras då jag fick för mig att den borde gå att använda. Jag skulle över till vänner och äta tjälknul på älg, så tunna skivor var önskvärt.

Om man tittade på den gick det att se att tvättavdelningen hos den tidigare ägaren inte direkt excellerat, det gick att ana att det var "något" där inne. Efter en stunds fundering insåg vi hur man demonterade sågklingan och öppnade. Där inne fanns det något. Jag vet inte vad, antagligen organiskt från början, nu halvvägs fossiliserat. Om jag ska chansa skulle jag säga att något skurit pastadeg med maskinen, fast det är lite för otroligt. Efter fullbordad städinsats skar vi älgen i 2mm skivor, den aningen sega älgen gick nu nästan att skära med smörkniv. Efter en lyckad middag åkte jag hem och glömde kvar skärmaskinen. Tills jag fick tillbaka den för ett par veckor sedan.


Nu i helgen har jag satt igång och använda den igen. Jag hade lyckats hitta ändbitar av salami och parmaskinka nere på Konsum, dom där som är för små för att bli snygga skivor i butiken. Men smaken är densamma.


Till lunch i lördags hade jag E och C på besök. Vi anföll salamin tillsammans, C agerade motor och vevade tills armarna värkte, jag försökte justera tjockleksinställningen och ha god "korvförarteknik" så det blev tunna men ändå någorlunda ihophållande skivor som kom ut. Salamin slukades sedan med gott humör till omelett med Karl-Johan svampstuvning och nybakade råg-chiabatta.



Idag plockade jag fram parmaskinkan. Eftersom jag inte hade någon vevare fick jag försöka göra allt själv, lite svårare. Men med en tving som höll fast maskinen gick det ganska bra. Jag insåg dock att parmaskinkan nog var lite för mjuk jämfört med korven. När jag hade maskinen på tunnaste inställningen blev det inga korvskivor alls, korven missade sågklingan helt. Med den mjuka skinkan blev det 1,5mm skivor då. Lite synd, för det godaste parmaskinkskivorna är det som man kan se igenom, och nästan absorbera genom gommen utan att tugga. (Och nej, det blir inga snygga skivor alls, men väldigt mycket yta att suga ut smaken ur.)









Så just nu sitter jag och funderar på om jag ska köpa en egen skärmaskin. En eldriven får det bli så jag slipper vev-problemet. Tips mottages tacksamt.
/L