2010-01-05

Vassa knivar, och den andra sorten

För ett tag hamnade jag och några kompisar i en diskussion om vassa knivar, eller snarast om de andra, slöa knivar.

Vi upptäckte att vi alla hade föräldrar som verkade samla på just slöa knivar. Bara på de slöa, de vassa fick inte vara med i samlingen. Kanske är det en generationsfråga?

Jag minns att under mina tonår så fanns de vassa knivarna. Två knivar i kolstål. Dom fick man knappt använda, dom var ju så vassa. Och det var dom, om man jämför med de andra knivarna...
Någon gång senare, jag var kanske 17-18, så var vi dalarna och jag köpte en kockkniv från Frosts fabrikförsäljning. (Alla riktiga kockar hade ju kockkniv, inte dom när knivarna som de hade i hemkunskapen.) Den kniven var vassare. Mycket vassare.

Vi prata också om diskmaskinens inblandning. Att slänga in knivarna i diskmaskinen var tydligen ganska vanligt. Jag kom då att tänka på en läsarfråga i Ny Teknik, Varför ska man inte diska knivar i diskmaskinen? Svaret var tydligt:
"Anledningen till att inte diska knivar i diskmaskinen är att där finns en utomordentligt korrosiv miljö med vatten, värme och salter. Knivarna rostar, helt enkelt. Det räcker med någon hundradels millimeter korrosion på eggen för att man ska uppleva den som slö."

Jag har själv levt upp till denna standard. Jag har ett knivsett från Duka, deras Kobe serie i krom-molbyden-vanadin-stål,  samma som t.ex. Global har i sina knivar. Jag köpte knivarna och ett keramisk bryne 2002 och slipat som själv då och då med brynet. Kanske borde jag nog lämna in dom, så att dom blir ännu vassare än dom är.

En av mina kompisar kände någon som hävdade att man inte kan skära i en tomat med en kniv, man måste ha en sågtandad kniv för detta. Så jag tänkte hålla en lite demonstration.

I videon nedan har jag min Kobe kockkniv (182 gram) så jag håller i ett fiol-grepp (tumme och pekfinger bara) så bara är knivens egen vikt som tynger på tomaten, jag för bara kniven fram och tillbaka som en fiol-stråke.



Eftersom jag kan skära tomaten med denna gamla trotjänare måste jag hävda att det går.

En annan stor fördel med vassa knivar märks när man hackar lök. Desto slöare kniv man använder, desto fler lökceller krossar man och pressar ur löksaften ur. Om löken gråter, gråter även du.

Så undvik diskmaskinen! Till och med jag som är lat orkar diska knivarna för hand.
Och om du redan är fast i träsket, lämna in dem för slipning så du får torrt om fötterna och undvik att gå ner dig igen. (Slipkliniken vid Thorildsplan har jag vänner som rekommenderar.)
/L

4 kommentarer:

Margareta Lundgren sa...

Morsan kommenterar

Jag tror att du har rätt i att din föräldrageneration är usel på knivar. Det beror, tror jag på en samhällsförändring. När jag var liten kom med jämna turer knivslipare och ringde på. De slipade så gärna husets knivar mot en synnerligen human ersättning. Länge sedan: de kallades ”tattare”. Knivarna slipades alltså jätteskarpa med jämna turer. Däremellan hade vi ett hushållsredskap, som jag inte sett sedan dess. Det såg ut som ett långbent U vars ben man kryssat. Det användes under vattenkranen som dagens bryne och fungerade väl. En brynstång som idag fanns inte i min värld ens för 30 år sedan.

Men jag kände min morföräldrar väl. Mormors knivar var alltid skarpa. Om de inte var det sa mormor ifrån till morfar och då hade han bara att gå och ta till slipstenen. Den generationen hade inte långt till slipstenen ens om de bodde i stan. En slipsten behövdes för att yxan, som behövde klyva veden till kakelugnen, skulle klara sin uppgift. Men slipa på slipsten har sina sidor. Fodrar kunskap. För mig känns det som om stenen vevas åt alldeles fel håll.

Diskmaskiner är en förträfflig uppfinning men jag anser det för farligt att lägga knivar i dem. Tänk på att de kan ”röra på sig” av vattnet och då även skada annan disk eller än värre den som tar itu med disken. Handdisk gäller oberoende knivens skärpa!

Dagens matlagare lever alltså som jag ser det i en helt annan värld än den deras föräldrar lärde känna i sin barndom. Det tror jag påverkat knivskärpan! Mycket annat har också hänt. När jag var liten var glass dyrt och exklusivt. Jag minns både när jag fick det för första gången för nu drygt 60 år sedan och att det var den finaste (och dyraste) efterrätt man kunde få på en fest.

Matlagning kräver skarpa knivar om inte plåster och lökgråt ska bli påtagliga.

Anonym sa...

Suck ... Jag har försökt posta en kommentar till detta eminenta inlägg flera gånger, men inte lyckats. Nytt försök, nedkortat:

Global kallar sitt stål för "CROMOVA 18". "VA" står för vanadin ("vanadium" på engelska), som alltså ingår i deras mix.

Jag vill därför hytta lite försiktigt, eftersom krom+molybden+vanadin (som Global alltså använder) inte är samma som bara krom+molybden.

/Emil

Lena sa...

Så sant, så sant! Jag gav en vass kniv till svärmor men svärfar skar sig på den när han diskade och sen har jag aldrig mer sett kniven!

Leif Lundgren sa...

Emil, nu har jag läst på baksidan av kniv-paketet. Dom är av krom-molbyden-vanadin-stål. Alltså rostfritt (18% krom + järn) med lite extra molbyden och vanadin.