Oxsvansragu

"Oxsvansragu". Kanske lite titeln på dagens inlägg lite kort, tråkigt, tort. Men där har du fel. Det är ett ord fyllt at kärlek. Jag har nämligen haft en liten tur förbi den speciella himlen som är reserverad för de som får äta riktigt god mat.
Fast nu missar jag historien och börjar men poängen. Det är fel. Vi börjar från början.

I lördags tog jag en promenad för att njuta av det vackra vädret, alltså det kalla vädret. Långkalsonger, mössa och så iväg in i snön.
Till slut, efter en lagom omväg nådde jag Konsum och började vandra runt, sökandes efter något roligt. I köttmontern fanns det några konstiga klumpar i vakuumpack. Oxsvans!

Jag har ju nyligen läst om Gittos oxsvansäventyr och Robins filosoferingar så visste jag direkt vad jag skulle göra; oxsvansragu.
Efter lite inspirerande recept-surfning hittade jag Mikkans sammanställning. Mycket bra! Så strax före lunch i lördags stod jag och hackade lök och rotselleri. Och så oxsvansarna, mjöla och brynas först och sen ner i en gryta. (Mikkan tyckte att man skulle mjöla köttbitarna, men jag tror att det fanns något kvar av mjölet efter all kokning.)

Sen ner med hacket i grytan, en burk passerade tomater, en hel del buljong och lite "diverse" kryddor som kändes bra. (Jag minns timjan, lite mejram, kummin, piri-piri, men jag tror det var mer.) Oxsvans ska ju ta lång tid, så därför är det bäst att vara ute i god tid.

Sen ägnade jag resten av dagen till andra äventyr. Jag drog ner värmen under kastrullen så det puttrade bara en aning. Och försvann iväg på adventsfika. När jag kom hem och öppnade dörren möttes jag en en lovande doft.
Nu, jag har lärt mig, från mina Internet-gurus att en oxsvansragu kan sammanfattas i tre steg:

1. Koka oxsvansen
2. Kyl, så man kan
3. Lossa köttet från benen
4. Ät

Så när jag kom hem ställde jag ut kastullen på balkongen för kylning ett tag. Men efter en tre-kvart var det kylt nog för att vara hanterbart. Så jag smakade på köttet. Gott men segt. Inte på långa vägar så mört som jag hade tänkt, snarast "tuggbart". Det duger inte. Mjällt ska det vara.
Nu var jag lite purken, det får jag erkänna. Klockan började närma sig sju och min söndagmiddag hade just försvunnit. Den där goda maten jag planerat sen igår fanns inte längre.

Nåväl, inget stoppar en konstnär. Grytan hamnade tillbaka på plattan, själv jag fick äta korv. (Choritzo lätt-kokt i en tomat-bön-röra, sedan stekt. Serverad med sagda tomat-bön-röra och hemmagjort potatismos. Lite sen middag, men inte helt synd om mig.)

Sen framåt natten fick grytan lämna spisen, ut i kylan på balkongen över natten. Och bingen för mig.
På morgonen efter tog jag in grytan igen. Fettet hade nu flutit upp till ytan och stelnat. (Tomaterna hade gett fettet en vacken, mörk-orange ton.) När väl fettet var bortplockat åkte grytan in i kylskåpet. Och fettet hamnade i kylden det med, i en liten glasburk. Kanske kommer jag ha nytta av lite stek-ister snart.

Framåt kvällen, när jag kom hem från jobbet var det dags för fas 3: förvandla de kokta svanskotorna till en ragu.
Öppna grytan, ta upp en kota. Men en vanlig bordskniv, skär loss det kalla köttet från benen och dumpa det i grytan. Upprepa. När du är klar, ta en sked, eller kanske potatis-stompen och mosa sönder köttbitarna lite. Man vill ju att resultaten ska vara en massa goda, lösa köttiga trådar. Slå på värmen igen och kör tills det känns som en god pastasås. Alltså ungefär samma tid det tar att värma upp pastavattnet och koka pastan.
När pastan är kokt, är det nästan serveringsdags. Komihåg att låta pastan koka ihop med ragun en stund. Servera och toppa med riven parmesan. 

Sen är det bara att sitta ner, med ett glas vin. Ta en tugga.Njut.
Bara sitt där, upplev hur den intensiva men ändå mjuka köttsmaken fyller din själ med en speciell, svårbeskrivlig lycka.
Ohh, jag sitter här och försöker beskriva upplevelsen, men det går inte. Jag har inte orden.
Men nu förstår ni varför jag var tvungen att börja historien med hur den slutade.

/L