Idag kände jag att det var dags för mitt eget försök, dags för min egen variant. Planen skulle vara ganska enkel, bröd, tomatsås, köttfärs toppat med feta ost och sedan gratinering.
Det första steget är ju alltså tomatsåsen. Som egentligen har två delar, tomaten och löken. De gör sig bäst i varsin kastrull, parallellt I en kastrull hamnade en burk passerade tomat, en hel del rosmarin, salt eller kanske till och med buljong. Tomater vinner på kokning, det har jag lärt mig. Dom blir rikare, sötare, fylligare på något sätt. Jag skulle chansa på att de ganska kolhydratrika tomaterna får sina mer komplexa sockerarter nedbrutna till
Rosmarinen? Om man ser till att torkad rosmarin får hinna suga åt sig vätska, och bli, ehh, inte så torkad, då blir den fantastisk. Dessutom slipper man plocka barr från tänderna.
I den andra pannan hamnar en stor gullök och en par stjälkar selleri. (Ingen ska behöva leva utan selleri.) Och en del chili, någon som tyvärr glöms allt för ofta i tomatsåser. Dessutom "ganska mycket" smör. Kanske 30-50g eller så.
Sen får allt ligga och puttra i varsin panna en en dryg timme. Tomaterna blir som sagt sötare och fylligare på kokningen. Men det händer ännu mera med löken! Kolhydraterna i löken händer det onekligen saker med. Sockerarterna förändrat, Maillard-reaktioner händer och det mesta av de beska smakerna bryts ner. (För en mer detaljerad redogörelse, läs Matmolekyler som redet ut det ordentligt.)
När väl de två förenats är tomatsåsen klar!
Återstår bara att montera själva smörgåsen.
Dela en enkel chiabatta in mitten, bred ut ett tjockt, tjockt lager tomatsås. Sen ett lager mustigt kött. Jag hade stekt köttfärs med paprika-pulver och lite mald korriander (korrianderfrön alltså) som jag använde. Toppa med hackad/skivad feta-ost och stoppa in i ugnen.
Lite överraskande tog det riktigt lång tid att få lite färg på feta-osten. Jag tror att vätskan från tomatsåsen agerade buffert. När väl osten hade börjat få färg, då hade en del roligheter hänt. Osten hade börjat ha lite roliga brända toner, Men framförallt hade utsidan på ciabattan hunnit bli lite trevligt rostad.
Fantastiskt gott. Varje tugga hade ett yttre lager "krunch" av rostad skorpa, ett inre mjukt lager av fluffigt vetebröd som har sugit upp tomaternas saftighet och sötma, därpå förstärkt av tomatsåsen självt. Sen kommer lite kornig köttighet och fetaosten som perfekt saltig avrundning.
En macka värd att minnas
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar