För inte så länge sedan hade jag lyckats bli inbjuden till en smygpremiär av TRIO Chardonnay Pinot Grigio Pinot Blanc från Concha y Toro. Det var en lite udda men ganska trevlig upplevelse. På en torsdag-kväll åkte jag in till Slussen, gick in ett lite omärkt trapphus, upp en trappa och möttes av en trevlig tjej som gav mig ett glas vin. Och sen fick jag in och såg en massa andra människor som försökte mingla runt. Lite som en bra galleri-öppning, fast utan konstverk.
Efter en stund samlade oss och startade det officiella programmet. Information om vinet:
Trio är, som namnet antyder, ett vin gjort på en blandning av tre druvor. Och som alla vet bler det alltid bättre om man blandar. (De som någon gång provat en single cask whiskey har alltså fel, eller åtminstonde felinvesterat. Och jag alltid trott att man gjorde blandningar för att få en konsistent kvallitet lte billigare.) Blandningen är 70% Chardonnay, 15% Pinot Grigio och 15% Pinot Blanc. (Chardonnayen och Pinot Grigion har båda lagrats lite på ekfat, Pinot Blancen är olagrad.) Och så är Chile ett bra land att odla vin i. Jag tror det var ungefär det jag lärde mig på presentationen.
Sen serverades lite tilltugg. Rätter som skulle fungera och visa upp hur man kan använda vinet. Ceviche på hälleflundra och hummer, helstekt spädgris och någonting till, som jag glömt, så det var nog inte så minnesvärt. Jag tror det var en liten bit gravad lax.
Cecichen var grym. Lätt syrad, uppmörad med lite ananas och avokado var hälleflundra var gott. Gott. Spädgrisen bakad med mixade aprikoser var god. Den hade inte fått in sälta ordenligt men gott.
Fast poängen med maten var ju egentlgen inte att vi skulle bli mätta, utan att se hur vinet smakade till maten. Kanske var inte mina smaklökar helt med på banan den kvällen, eller var det kan ha varit. Men jag märkte ingen skillnad i vinet alls. Jag har nog aldrig varit med om ett så terränggående vin. Man dricker det alena, gott. Till fisk, gott. Till fläsk, gott. Fast gott, med små bokstäver. Inget att bli upphetsad över. Inga spännande smörtoner/fatsmak. Ingen doft av honung att gå i spinn över. Inget alls. Stack inte ut alls, åt något håll.
Så det borde vara det vin man vill ha om man inte vet vad man ska ha det till, eller vill att det hålla sig snällt i bakgrunden och inte störa när vi andra håller på med det stora smakerna. Eller som pratvin, där ett för smakrikt vin skulle kunna störa samtalen.
Det blev, en rolig kväll med ett snällt vin.
/L
(Bildern är Concha y Toros pressbilder då min kamera tog tillfället i akt att få slut på batteriet.)
