Sen insåg jag att det var min tur att ta fixa torsdagsfikat på jobbet. Planen var snabbformulerad och lite elak. Jag skulle glida in, servera "smulpaj" utan att kommentera om det var äpplen i eller ej. Sen när alla ätit en bit skulle säket någon fråga "Är det äpple det här?". Vilket jag skulle besvara med mitt onda Überlord skratt. Nja, kanske inte riktigt så.
Så i helgen var det dags för genrep. Hacka en lök, mjukfräs i en mycket generös dos smör. Enklast är att ha låg värme, och lång tid, sådär en halvtimme. Jag tror egentligen att det vore godare om man stekte löken aningen brun, men då skulle det inte se ut som äpplen och smaka lite mera "lök".
Jag gjorde ett första försök. Frästen löken, lät den svala lite. Det smakade lite mjäkigt helt enkelt. Efter divenderade bestämde jag att testa citron. Först ett lager lök, sen ett lager tunnt, tunnt skurna citroner och sen smulorna.
Jag rekommenderar resultatet, det var en riktigt god citronpaj. Bakade citronen, crunchiga smulor och en aning bränt mjöl.
Fast om du vill imponera på kollegorna med en bra lökpaj, ja, då är det fel.
Försök två var mer renlärigt. Ett lager fräst lök. Lite citronsaft (eftersom en hel citron var för mycket). En aning kanel. Och så smulorna då.
Direkt när jag tog ut den var den ganska god, men mitt mål var ju att den skulle ätas dagen efter. Dagen efter var den en fullt tjänlig smulpaj. Fast inte direkt något att skyta med...
Nu var det dags för final. Den paj jag verkligen skulle bjuda på. Dagens ingredienser blev lök och lite morot. Tre stora lökar mjukfrästa och två morötter passerade genom mandolinen som ett bottenlager. Efter en diskusion med min far hade jag ett tunnt lager strösocker och ett ordentligt lager kanel. Smulorna idag var lika delar vetemjöl och havregryn och en hel dem smör, här igen.
Just nu står pajen där på spisen och svalnar. Vi får se hur mottagandet blir...
/L
