Pasta med blåmusslor

På Konsum idag hittade jag färska blåmusslor. Men pasta och vitvin var planen.

Någonstans på vägen hem klarnade mina idéer lite. Man borde kunna sno lite idéer från Clam Chowder. Musslor, vin, bacon, lök och lite grädde helt enkelt.


Först fräsa fläsket lite.

Sen ner med ett par grabbnävar purjolök.

När väl det börjat fräsa ordentligt, ha i lite rotselleri också. Det är aldrig fel.

Och vinet så klart! (Kanske lite persilja också, om du har någon hemma och kommer ihåg.)

När det börjar lukta klart, häll i musslorna. Och på med locket.

När musslorna börjar bli färdigkokta och öppna sig rensa dem. Ta en sked med musslor till fat A. Se till att de ligger så att vätskan rinner ur, de som har vätska i sig kommer rinna varmt på dina fingrar. Plocka en, skopa ut med en sked, eller ett musselskal.
När faten är tomt, ta några till. Såhär hinner de svalna lite innan man iaf innan. (Jag antar att riktiga macho-kockar tar musslorna direkt ur den kokande kastrullen. Jag kan leva med att vara lite mindre macho och ha lite mer hela fingar.)

Nu är musselsoppan klar. Fast till pastan vill jag ha den lite fastare. Så något måste ta hand om vätskan. Gammalt torrt bröd t.ex. Det suger vätska ordentligt. Hacka det i lagom små bitar och släng ned i kastrullen. Det suger i sig vätskan och skapar små mjuka saftiga bitar.

Och så fick pastan komma med i kokningen också.

Servera!

Njut!
/L

Biscotti

I veckan var det min tur att ta med fika till jobbet. Efter en del funderande fastnade jag för biscotti.

Proportionerna för grundreceptet verkade vara:
1 fett
1,5 socker
1,5 ägg
4 mjöl
2 mandel.
Kryddor: anis och citronskal.

Eller som det blev för mig. 100g smör. 150g socker. 3 små ägg. 400g vetemjöl. 200g mandel.
Sen på kryddfronten hade jag varken anis eller citronskal hemma. Efter lite funderande blev det fänkål och apelsinskal.


Vispa ägg, smör och socker fluffigt.

Rosta mandeln. Tog sådär 20-25 minuter på 200 grader.
Jag hade hittat idéer om att hacka mandlarna, så jag försökte hacka dem lite innan jag gav upp. Och hade i dem hela.

Sen var det bara att köra socker-ägg-smör blandningen med mjöl och mandlar med degkrockarna.

Forma till två limpor. Pensla med sockervatten och in i ugnen.

Sen var det bara att skära dem i skivor med en vass kniv.
Och in i ugnen igen för att torka. Antingen en timme i sådär 150-175. Fast det var lite sent när jag kom så långt så det blev över natten på 50 grader istället.

Packa allt i burkar och åk till jobbet!
/L

Taylors and Jones Beef and Guiness

Det här finalen på den här lilla Taylors and Jones-miniserie. Iallafall tills jag nästa gång passerar butiken...

Finalen blev "Beef and Guiness".

Någonting i mig sa att bönröra var precis vad den skulle må bra ihop med.


Stek lök och lite bacon ur frysen. Med lite torkad chili för styrkans skull.

När löken börjat få lite färg, i med bönorna. Lite extra vatten. En aning tomatpuré.

Och korven. Såklart. I med lite vätska, kanske en buljongtärning och så på med locket.

Sen när det kokat klart, ät!

Korven var god, som förväntat. Lite "smågrov", köttig. Med tydlig karaktär.
Kanske var jag lite generös med chilin. Fast gott var slutbetyget hur som helst.

/L

Vassa knivar, och den andra sorten

För ett tag hamnade jag och några kompisar i en diskussion om vassa knivar, eller snarast om de andra, slöa knivar.

Vi upptäckte att vi alla hade föräldrar som verkade samla på just slöa knivar. Bara på de slöa, de vassa fick inte vara med i samlingen. Kanske är det en generationsfråga?

Jag minns att under mina tonår så fanns de vassa knivarna. Två knivar i kolstål. Dom fick man knappt använda, dom var ju så vassa. Och det var dom, om man jämför med de andra knivarna...
Någon gång senare, jag var kanske 17-18, så var vi dalarna och jag köpte en kockkniv från Frosts fabrikförsäljning. (Alla riktiga kockar hade ju kockkniv, inte dom när knivarna som de hade i hemkunskapen.) Den kniven var vassare. Mycket vassare.

Vi prata också om diskmaskinens inblandning. Att slänga in knivarna i diskmaskinen var tydligen ganska vanligt. Jag kom då att tänka på en läsarfråga i Ny Teknik, Varför ska man inte diska knivar i diskmaskinen? Svaret var tydligt:
"Anledningen till att inte diska knivar i diskmaskinen är att där finns en utomordentligt korrosiv miljö med vatten, värme och salter. Knivarna rostar, helt enkelt. Det räcker med någon hundradels millimeter korrosion på eggen för att man ska uppleva den som slö."

Jag har själv levt upp till denna standard. Jag har ett knivsett från Duka, deras Kobe serie i krom-molbyden-vanadin-stål,  samma som t.ex. Global har i sina knivar. Jag köpte knivarna och ett keramisk bryne 2002 och slipat som själv då och då med brynet. Kanske borde jag nog lämna in dom, så att dom blir ännu vassare än dom är.

En av mina kompisar kände någon som hävdade att man inte kan skära i en tomat med en kniv, man måste ha en sågtandad kniv för detta. Så jag tänkte hålla en lite demonstration.

I videon nedan har jag min Kobe kockkniv (182 gram) så jag håller i ett fiol-grepp (tumme och pekfinger bara) så bara är knivens egen vikt som tynger på tomaten, jag för bara kniven fram och tillbaka som en fiol-stråke.

Eftersom jag kan skära tomaten med denna gamla trotjänare måste jag hävda att det går.

En annan stor fördel med vassa knivar märks när man hackar lök. Desto slöare kniv man använder, desto fler lökceller krossar man och pressar ur löksaften ur. Om löken gråter, gråter även du.

Så undvik diskmaskinen! Till och med jag som är lat orkar diska knivarna för hand.
Och om du redan är fast i träsket, lämna in dem för slipning så du får torrt om fötterna och undvik att gå ner dig igen. (Slipkliniken vid Thorildsplan har jag vänner som rekommenderar.)
/L

Taylors and Jones The Welsh Dragon Sausage

Dagens korv är "The Welsh Dragon", fläskkött och en noterbar del chili (sambal ölek).
Alltså en lite starkare korv.

Jag hade idén att skära den i skivor, bryna och koka.
Skära var svårt. Dom gör inte korvar hårda, fasta korvar. Om man använder en riktigt vass filékniv så blir fyra av fem bitar snygga och den sista riktigt illa.

Jag kände att kokandet skulle ske i tomatsås. Jag hade en gammal "Tomatsås till pizza" i frysen.

Korvbitarna, frästa, hamnade ner i tomatsåsen och fick koka där en stund. Tills pastan kokat klart.

Sen är det bara att röra ihop korven, såsen och pastan.

Korven var god. Köttig med en ordentlig styrka, tydligt bett. Den brynta ytan gav en bra extra dimension.
Fast det kändes inte som korv längre. När korvskinnet blev varmt krympte den lite och la sig som en midja. Det såg lite ut som om jag hade gjort köttbullar med ett lite snöre i mitten.
Smaken vann över utseendet, fast det är väl det man vill ha?

/L