De godaste revbensspjällen

Idag gjorde jag de godaste revbensspjällen.

Jag har provat grundkonceptet förut. Idag blev det lika bra, om inte bättre.

Jag skippade den löjliga "kastrulldistansen" och slängde ner revbensspjällen direkt i kastrullen och hällde på en burk tomater (Muttis hela stod längst fram i skåpet) och en halvflaska rödtjut.

Sen är det bara att sätta sig med en god bok, eller gå och göra något annat för de närmaste två, tre timmarna.

För två, tre timmar senare då börjar det vara kokt. Ett av revbenen lossnade faktiskt från köttet när jag vände köttbiten, det är välkokt det.

Sen gäller det att få det kokta köttet lite roligare. Bryn det!
Skär revbenen, släng ner dem i pannan.

 

Fast vätskan som behövs för att koka revbenen är lite mycket för att blir en bra sås. Så jag tog tricket att ta ut köttet, reducera spadet. Och sedan när det började närma sig en sås-struktur på spadet var det dags att bryna köttet. (Om man kikar i kastrullen kan man se hurpass vätskan sjunkigt.)

Servera med ris, häll såsen över köttet.
Antagligen bland de bästa revbensspjällen du nånsin ätit....

 

 /L

Misslyckats försök till Spätzle

Igår gjorde jag ett nytt försökt att göra Spätszle. Jag tror det förekommigt mer lyckade försökt sen historiens början. Men så här gick det här försöket.

Jag började med att kolla vad alla andra gjort, helst hela internet.
Jag hittade några bra referenser.

http://www.spaetzle.de/schaben.html
http://cook.dannemann.org.uk/sidedishes/spaetzle/
http://www.globalgourmet.com/food/cookbook/2007/black/spatzle.html

Den första länken var bäst, fast svårast att först (tyska), den sista var mest användbar.

Jag bestämde mig för propotionerna:
100 g vatten
1 ägg
180 g mjöl
och en generös dos muskotnöt.

Det blir en kletig jävla smet med det receptet.

Så att använda elvispen lät som en bra idé. Jag gjorde en "välknådad" smet.

Sen skulle den kletiga degen ner i vatten. Helst skulle man en riktig "Spätzlepresse". (Bilden stulen från Wikipedia.) En sån ska jag plocka upp på nästa loppmarknad.

wikipedia

Men det "näst bästa" skulle vara en "big hole coleander", och ett sånt durkslag har jag.

Så man ska sleva ner den klump i durkslaget, trycka ner det med en slev, och allt ska vara bra. Men jag hade tydligen haft för mycket mjöl, för det varpå tok för segt för att jag skulle kunna trycka det igenom mitt durkslag. Det hängde ut 1 cm lång korvar från durkslaget, men jag kunde inte få igenom några långa pasta-strängar.

Så jag gav upp. Använde båda händerma och rev istället loss lagom stora klumpar som jag slängde ner i vattnet. En del blev ungefär som smala, smala strängar. En del andra var lite mer klumplkika.


Såhär såg mina klumpar ut i kastrullen. (Notera den stora oregelbunda klumpen i mitten av kastrullen. Inte smal och snygg som den ska vara.)

Varefter de konstigt formade pastaklumparna verkade färdigkokta fick de hamna ner i svampsåsen. (För att ha något att släppa ner den kokta pastan i hade jag en svampsås på gång, en liten näve trattkantarellsås i grädde.) Sen var det bara att servera med stekt kalv-kotlett.

Grymt gott
/L


PS. Resten av all pasta (man kan inte äta en middag med 280 g mjöl) är något att spara till nästa lunch. Jag tog en halvt paket bacon från frysen, en liten gullök och fräste. Sen ner med pastan. De stora bitarna skar jag först i små, smala bitar. Fantastisk brunch!

Saffransräkor

Enkel, snabb och lite lyxig middag är precis vad man behöver ibland, efter en dag på jobbet.
Idag kände jag att det var en sån dag.
Mina tankar snurrande kring räkor och saffran på vägen hem.

Väl hemma tog jag ut skärbrädan, hackade en lök som fick fräsa i tillsammans med en gnutta chili. Och ett helt packet saffran.
När löken väl hade blivit mjuk hällde jag ner lite vitvin och lite grädde som fick ligga och bubbla ihop medans jag drog igång och kokade pastan.
När pastan bara hade någon minut kvar fick någon näve frysta, skalade räkor åka ner i såsen.




Sen ner med pastan också.

Den fick ligga där och koka ihop tills jag började mig oroa mig för att räkorna skulle bli överkokta och sega. Nån minut alltså.

 Sen servera på en stor talrik.

En stor talrik med vardagslyx.
 /L

Tina köttbullar

När jag var liten hade mina föräldrar regeln att jag var tvvungen att prova all mat. Och om jag efter att provat inte gillade det så var det kunde jag få köttbullar istället.
Jag tror det var en bra idé. Jag vågade prova lite mera ny mat, eftersom jag visste att jag kunde retirera till de trygga köttbullarna om jag blev skrämd. (Jag ska väl inte säga att alla middagar var lugna och utan konflikter kring maten, men jag tror att de var lite bättre iallafall.)

Ett problem med att tina köttbullarna är att det kan bli lite torra om man tinar dem i micron. Jag hade några rådjursköttbullar i frysen. Rådjur är ju ganska torra till att börja med.

Så jag hade en idé. Frikadeller blir ju lättare saftiga eftersom de kokas i vätska.
Och planen var att ha ris till köttbullarna.

Kan man tina köttbullar ovanpå kokande ris?

Så först tina köttbullarna lite, bara lite.
Sen lägger man dem ovanpå det kokande riset de sista fem minuterna sådär så får de ång-värmas den sista lilla biten upp till varmt.

Jag råkade värma köttbullarna lite för mycket först, så det var ganska så varma. Så att värma dem ovanpå riset var lätt. Fast principen fungerande bra. Köttbullarna var ganska så saftiga.

Nästa gång ska jag bara värma dem lite först, innan ångkokningen.

/L

PS. Min kamera blev full idag. En halv GB mat-bilder sen slutet av augusti.

Ragu

För ett tag sedan skrev Gitto om "Bakfyllebolognese". Idén är att, när man vaknar lite trött och seg stoppar man allt i en gryta, somnar om. Och när man vaknar igen är maten klar.

I lördags bestämmde jag mig för att testa min egen variant.
Så jag ställde mig och skar ner ett kilo högrev i små, små bitar.
Jag gjorde små "köttstavar", ungefär som gurkstavar fast rödare. Sen var det bara att skära några stavar i smala skivor. Med en tillräckligt smal kniv.

Det var en bit högrev och en bit märgpipa. Det
fetare var det godare...
Och dessutom en bit fläskkarré också. Att blanda gris och ko brukar vara en bra idé. Vilket jag förstärkte med lite bacon. Och några morötter och en bit rotselleri fick ligga med, och koka sönder helt.

Gitto föreslog att bryna köttet, så det gjorde jag.

Det tog blev fyra omgångar innan jag hade brynt allt ordentligt. Vid det laget hade mina glasögon blivit ganska nedstänkta från pannan.

(De vita fläckarna är alltså fett. Erkänner dock att bilder inte är helt orginal.)

Sen fick det puttra i den stora syltgrytan några timmar. Tillsammans med en ordentlig klunk grädde.

Enligt Gitto ska man sedan mosa de nu nästan helt sönder-kokta köttbitarna. Med till exempel en potatismosare.

Först en bild innan. Snygt röd, av den tomatiga oljan som lagt sig på ytan.

Sen efteråt, en helt annan färg och struktur.

Sen är det bara att koka lite pasta, låta det goa ihop sig med såsen och servera.

Jag brynte ju bitarna ambitiöst, så alla små bitar hade tydlig stekyta. Och det spelar ingen rull, hur länge man än kokar kött så kommer stekytan ändå ha ett ordentligt tuggmotstånd.
Nästa gång ska jag nog steka löken och baconet ordentligt, inte köttet. Det ska bara koka så det lättare kokar sönder.


Sen när man väl ätigt är det bara att stoppa in resten i frysen såklart. Så man har en massa fler goda middagar framöver.

/L