2011-04-15

Fläskkarré-ragû

I söndags var jag nere på Konsum och gick, som vanligt, runt och undrade om det fanns något som påminde om middag. Det gick sådär. Ända tills jag hittade en liten låda med skivad fläskkarré.(Ett knappt kilo...)



Väl hemma hade jag ingen direkt idé. Men några temaord hade fått ståplats och fick ihop någonslags hejarramna:  "Texmex. Rostade kryddor. Och långkok!" "Texmex. Rostade kryddor. Och långkok!" 

Låter ju nästan som ett recept, bara att sätta igång.
Jag tittade igenom mitt sortiment av hela kryddor. I pannan hamnade fänkål, (vanlig) kummin, dillfrön och hela svarta senapskorn. Och lite chili så klart, duh. Bränn på till det börjar lukta lovande, inte brutna löften. Ett varningens ord bara, senapskorn är farliga. De små kornen poppar precis som popcorn. Om du inte har ett nätgaller över pannan flyger de över hela köket. Jag hittade korn i håret senare på kvällen...


I en ugnssäker form hamnade först ett lager med lök och purjolök. Sen ett laget skivad fläskkarré, packa så heltäckande som möjligt om du vill ha löken kokt och inte rostad. In i ugnen.
Först 10-15 minuter på sådär 200-225 grader, för att få upp lite värme och yta på köttet. (Man kan säkert bryna i panna, men det verkade jobbigt.) Dra sedan ner temperaturen till 125 grader och täck med aluminium-folie. Och glöm bort. Åk och fika eller nått. Jag lämnade den där i närmre sex timmar. 

Vid det laget hade all vätska från löken (framförallt purjon) och lite från köttet runnit ut och skapat ett spad som fläsket puttrade lite förnöjt i.


Okej, Färgskalan påminner om fyra nyanser av beige. Men smaken sitter inte in färgen. Häll i lite kobaltblått om det ser tråkigt ut!

Men så kan det ju inte fortgå för evigt. Hur skulle jag då få middag?


Så jag kokade ris, tog upp ett par små skivor och lite spad. Satte mig ned och åt, andakningsfullt. Mild, men stark smak. Fläsket var ju tydligt. Kumminen bidrog med en sötaktig, mild smak. Löken gav lite extra sötma.


Resterna fick svalna på balkongen och sparades.

Det mesta hamnade direkt i den ganska överfylla frysen, men en del hamnade kylen.

Det blev tisdagens middag.


Och torsdagens. Börja med att ta lite mera kummin (mortla tillsammans med lite salt) och släng ner woken tillsammans med lite mera chili (det var ju milt, eller hur),  och lite extra senap. Låt det koka ihop en aning i oljan. Strax innan den börjar ryka häll ner en skivad lök och dra ner värmen. Ta en skicka fläsk i händerna och riv sönder den! (Om du har gjort pulled pork och rivit sönder ditt köttstycke med ett par gafflar, ta dina överblivna köttslamsor och här ner här.)

Tillsätt de du tycker behövs. Jag provade med lite tomat, balsamvinäger för lite extra sötma och en liten klunk grädde.
Jag gjorde en ragû!

 

Tillsammans med pasta blev det en perfekt sammansmältning av Texas och Italien.

/L

2011-04-04

Varit på brödkurs, åt steak sandwich

Igår och idag var jag på brödkurs med Sébastien Boudet (Petit France). Först lite introduktion av Sébastien, sen samlades vi inne i bageriet och gjorde degar resten av dagen. Och idag igen, för att baka gårdagens degar.
Det var roligt. Nej, det är ett lite för svagt ord. Det var grymt! Jag tänkte jag skulle skriva något om det. Jag tänker att jag ska skriva något. Fast just nu är det för nytt, för ostrukturerat.
Så idag blir det bara en bild på en macka.

Vi fick med oss lite av brödet hem. Så dagens middag blev en bit baguette (med mycket råg i) tillsammans med en lättstekt skiva lövbiff och en aning cumberlandsås på.


Gott
/L

2011-03-14

Bara rena råvaror

Det är den där "italienska" tanken. Ha några få bra råvaror och låt dem tala. Låter lätt, är svårt. Ett uppenbart grundkrav för det köket är ju råvarorna. Eftersom man inte har något smink att bättra på dem med, om råvarorna inte är bra blir maten inte bra. Den delen är den lätta, det är bara att hitta bra råvaror. Den svåra delen är att våga låta råvarorna tala. Att gå ut på scen, helt utan smink, utan påfågelfjädrar. 


Idag gjorde jag ett försök. En pastasås. Receptet skulle vara enkelt korv, salvia, lök och lite grädde. Inget mer, låt råvarorna tala. Ha en solist, eller kanske en trio eller kvartett som spelar. Inte en hel symfoniorkester.


Ja, iden är enkel, genomförandet kommer vi till...


Så jag hackade en lök lite lagom grovt, fräste med lite chili och salvia. Mycket salvia. (Okej. Chili var inte med på listan, fast det är ju nästan i samma kategori som salt och peppar.)


Sen, istället för den salsiccia man kunde förvänta sig, hade jag en chorizo från Latinamerikanska livsmedel. Rå fläskkorv kryddad med paprika. En liten klump kryddad köttfärs inslaget i en påse. Öppna påsen och tryck ut innehållet. Låt de fräsa ihop med löken. Rör under tiden.


Men det tar ju en stund. Så jag började titta lite hyllorna för att fördriva tiden. "Lite salt är nog bra. Eller kanske buljong."  Så efter att ha tittat runt i skåpet hittade jag ett paket thailändsk fläskbuljong.

När jag ändå stod där och rotade åkte de torkade tomaterna ut. Strimlade åkte de ner i grytan tillsammans med allt annat där. Jag borde börja ana att ingredienser höll på att ge upp sina solistroller och mera anta formen av en ensemble, där gruppen syns mer än de enskilda deltagarna.

Men jag fortsatte. Så lite vatten, lite grädde och låt del koka ihop.


Det blev gott. Fast en dag ska jag prova den rena versionen. Med bara de fyra original-ingredienserna...


/L

2011-03-02

Gratinerad vitkål

Vandrandes runt på Ica idag hittade jag en väldigt välmarmorerad skiva entrecôte. Helt omöjligt att motstå. När klockan började närma sig middag började jag fundera vad jag skulle ha mer, inte bara kött. Tidigare i veckan hade jag diskuterat hur man kunde tillaga purjolök. Idén var att bara hacka pujon, ner i en ugnsform tillsammans med lite grädde, kryddor och låta det stå och laga sig självt i ugnen.

Jag bestämde mig för att utöka detta till en hel rätt. Men vlle undvika att råka göra potatisgratäng av det hela. Efter lite rotande  kylskåpet hittade jag ett vitkålshuvud som legat där lite för länge. Det borde väl funka?

Jag började med att hacka och fräsa lite selleri. (Vad var det nu Werner och Werner sa?) I formen hamnade, nedifrån och upp, sellerin, en skivad purjolök och sedan sådär en tredjedels vitkålshuvud, strimlat. På men en generös skvätt grädde och en del mer mjölk. Kryddat med fänkål, kummin och salt och peppar förstås. Sen in i ugnen med lite alu-folie över.

Den fick gå i ugnen tills den såg färdig ut. Stek den entrecôte lagom djurröd och servera!






(Det här är "före" bilden. Efter då den bra ut, men inte lika fräsh...)

Såhär i efterhand får jag nog säga att jag var lite över-generös med tllagningstiden. Jag hade velat ha lite tuggmotstånd i vitkålen, lite "crunch". På den dryga halvtmme formen stod inne hade vitkålen mjuknat förvånandsvärt mycket. Smaken var mjuk och snäll. Gott. Nästa gång ska jag våga ha mer chili och kanske en ordentlig klick senap.

Men kom ihåg att ät gott!
/L

2011-01-13

Lök-smulpaj

Jag läste i somras om lök på Matmolekyler. "En rå lök kan innehålla upp till tio procent av olika sockerarter, ungefär lika mycket som ett äpple." Någonstans i mig födde det en idé. Äppelpaj, fast lök. Sen har jag suttit och grunnat på den idén. 

Sen insåg jag att det var min tur att ta fixa torsdagsfikat på jobbet. Planen var snabbformulerad och lite elak. Jag skulle glida in, servera "smulpaj" utan att kommentera om det var äpplen i eller ej. Sen när alla ätit en bit skulle säket någon fråga "Är det äpple det här?". Vilket jag skulle besvara med mitt onda Überlord skratt. Nja, kanske inte riktigt så.

Så i helgen var det dags för genrep. Hacka en lök, mjukfräs i en mycket generös dos smör. Enklast är att ha låg värme, och lång tid, sådär en halvtimme. Jag tror egentligen att det vore godare om man stekte löken aningen brun, men då skulle det inte se ut som äpplen och smaka lite mera "lök".

Jag gjorde ett första försök. Frästen löken, lät den svala lite. Det smakade lite mjäkigt helt enkelt. Efter divenderade bestämde jag att testa citron. Först ett lager lök, sen ett lager tunnt, tunnt skurna citroner och sen smulorna. 




Jag rekommenderar resultatet, det var en riktigt god citronpaj. Bakade citronen, crunchiga smulor och en aning bränt mjöl.
Fast om du vill imponera på kollegorna med en bra lökpaj, ja, då är det fel.

Försök två var mer renlärigt. Ett lager fräst lök. Lite citronsaft (eftersom en hel citron var för mycket). En aning kanel. Och så smulorna då.

Direkt när jag tog ut den var den ganska god, men mitt mål var ju att den skulle ätas dagen efter. Dagen efter var den en fullt tjänlig smulpaj. Fast inte direkt något att skyta med...

Nu var det dags för final. Den paj jag verkligen skulle bjuda på. Dagens ingredienser blev lök och lite morot. Tre stora lökar mjukfrästa och två morötter passerade genom mandolinen som ett bottenlager. Efter en diskusion med min far hade jag ett tunnt lager strösocker och ett ordentligt lager kanel. Smulorna idag var lika delar vetemjöl och havregryn och en hel dem smör, här igen.






Just nu står pajen där på spisen och svalnar. Vi får se hur mottagandet blir...
/L